Idag är jag STOLT. 

Jag insåg precis hur långt jag kommit på ETT år. Att man kan bara man vill. Hårt jobb lönar sig. Jag har drömmar och mål som jag vill nå, för att kunna nå dit krävs just hårt jobb - träna, äta, vila på rätt sätt. Att få allting i balans är inte alltid lätt och det kräver både tid och planering, för samtidigt har man jobb, familj och vänner att lägga tid till också såklart. Ibland går allting väldigt lätt, ibland går allting väldigt tungt men fortsätter man att kämpa så tar man sig upp från djupa dalar också till slut. 

 

Jag hade en enorm dipp ifjol. Efter säsong, efter en lyckad säsong för den delen - mitt första slutspel och även min första final i Riksserien. Men när det tog slut så falerade allting kan man säga, träna? Näää. Bra kost? Oh nej. Vilket resulterade i att när jag skulle ta tag i min försäsongsträning fick jag börja på NOLL, zero. Jag minns dom första löprundorna, jag ville bara gråta över hur dåligt jag vårdat min kropp. Den var tung, musklerna fanns knappt och uthålligheten existerade inte kändes det som. Jag satte upp små, små mål: ta mig runt en lilla rundan ca 3km. Ta mig runt, alltså utan tidspress. Mina förväntningar på kroppen var något för höga, jag började i det tempo som jag brukade klara - jag orkade inte runt. Jag sänkte tempot för att på nytt försöka nå "målet" och det gick, om än med en urdålig tid. 

 

Men som sagt, jag påminde mig om VARFÖR jag gör det här. VARFÖR jag inte väljer den lätta vägen: att stanna hemma istället. (Om man bortser från det självklara svaret: för att det inte alls är hälsosamt att inte röra på sig och äta skräp.) Jag ville bli bättre, jag ville få uppleva fler slutspel, jag ville ge mig själv möjligheten att eventuellt bli uttagen till en turnering, ett VM. Allt det här som jag ville hade också krav. Krav som måste uppfyllas om jag skulle kunna få det jag ville. 

 

Jag nötte på, la om kosten, tänkte på antalet timmar sömn, vilodagar och hård träning. Om det var enkelt? Nej men samtidigt ja. Nej för att det var tungt, slitigt och jobbigt, psykiskt påfrestande när man ligger långt bakom sina  krav och mål. Ja för att motivationen om att bli bättre, drömmar som driver en, viljan att verkligen ta sig dit, se små förbättringar som blir allt större, målet blir klarare och drömmarna kommer närmare. 

 

Jag lyckades, jag tog mig dit jag ville, jag krigade igenom försäsongsträningen, jag kom stark till säsongensstart. Jag fick uppleva allt det där som jag bara kunnat drömma om mindre än ett år tidigare. Fantastiskt! Mitt slit var guld värt om inte mer. Jag gav mig själv möjligheten att nå drömmar och mål. Det här var inte bara en försäsongsträning, det här var att hitta mig - min livsstil, leva på det sätt och jag vill utifrån mina drömmar och mina mål. Jag har fortsatt i samma spår, varför? För att jag trivs oerhört bra såhär, jag älskar min livsstil. Det är helt fritt att go bananas under jul, eller äta onyttigt mitt i veckan om man känner för det - en kort period, kanske bara en dag för sånn är jag, men det händer sällan och det blir inte långa perioder för jag mår inte bra av det och min kropp mår inte bra av det - vilket gör att jag redan till och med nästa dag vill återgå till mitt normala, min vardag, min livsstil. (Jag till tillägga att jag inte utesluter någonting, jag har inga förbud mot godis eller snabbmat men det är ingenting som jag äter varje dag - folk verkar ibland tro att man måste Go All In för att man ska vara hälsosam, men nej - sunt förnuft anser jag räcker långt. Ät god mat, välj rätt kost, bra mat, dom flesta dagar om året, unna dig ibland någonting i vettig mängd och ja.. Sunt förnuft kör jag på.)

 

För ganska exakt ett år sedan kämpade jag slitsamt runt den förbaskade 3km-rundan. Idag sprang jag en "mysrunda" som jag kallar det, en runda där jag diggar musik löper i ett bekvämt tempo - snitthastigheten jag hade innebär att jag skulle komma minst 1,5 minut snabbare runt än mitt fjolårs-jag (då var flåset bra mycket värre än nu dessutom) MEN jag sprang nu 8 km, inte 3. Jag ska säga att tiden, hastigheten etc. är alla självklara plus men framför allt så mår jag bra, jag trivs med att vara jag och med min livsstil.

 

Så ifjol var min snitthastighet på 3km mycket sämre än min snitthastighet på en "mysjogg" på 8km idag. Därför ger jag mig själv en klapp på axeln, det är så himla gött att leva hörrni.